Fritzons bristande förmåga riskerar äventyra Öresunds samarbete

Skånes närhet till Danmark är en stark konkurrenskraft som innebär stora möjligheter för både Köpenhamn och Skåne. Därför är det viktigt att vi har goda samarbetsformer mellan de båda regionerna, för att utnyttja den stora potential som finns för fler arbeten och tillväxt. Det nu liggande förslaget om ett nytt samarbete mellan de två parterna inom ramen för Greater Copenhagen är nödvändigt för att vi ska utveckla vårt arbete och stärka integration mellan de två delarna av sundet, även om avtalet kunde ha sett bättre ut från skånskt perspektiv. Samtidigt är jag inte beredd att kasta bort 20 år av samarbete för att avtalet inte är precis så bra som det var tänkt. Istället är det bättre att arbeta och samarbeta tillsammans för att ändra på det som behövs.  

Med tanke på hur viktigt detta arbete är, blir det oerhört besvärande att ta del av det haveri som har skett inom ramen för det nya samarbetet, där nu Malmö och Lund signalerar att de kommer att stå utanför samarbetet. Det blir särskilt anmärkningsvärt när det är just Malmö och Lund som skulle tjäna mest på ett fördjupat samarbete. Det är ytterst beklagligt att Malmö och Lund väljer att stå utanför och det kommer även att skada resten av Skåne.

Men på något sätt visar hela detta haveri på den nonchalans och de bristande kunskaper som Henrik Fritzon har visat i regionala utvecklingsfrågor sedan han tog över ansvaret som Regionstyrelsens ordförande. Hade Henrik Fritzon tidigt i processen ägnat tid och förankrat hela arbetet med den nya organisationen hade vi förmodligen haft ett enat Skåne som går in tillsammans i samarbetet. Nu lyckas han inte ens förmå sina egna partikamrater i Lund Anders Almgren och Malmös Katrin Stjernfeldt Jammeh att gå samma väg som Region Skåne. Det är ett underbetyg till Henrik Fritzon som förhandlare.

Till och med Ilmar Reepalu Regionala utvecklingsnämndens vice ordförande dömer ut det nya samarbetet och vill hellre att Region Skåne ställer sig utanför. De här exemplen visar tydligt på den bristande förmåga Henrik Fritzon har när det kommer till förhandling och förankring. 

Frågan är om han har förstått vad danskarna vill med samarbetet då uppgifter gör gällande att minnesanteckningarna efter varje möte har ändrats, då det har funnits en oenighet i vad de olika parterna har kommit överens om.   

Jag hoppas att Henrik Fritzon har lärt sig en läxa med den här processen att det inte går att gå in halvhjärtat i politiken och förvänta sig bra resultat. Utan det krävs hårt arbete och vilja för att förändra på riktigt