Höjd ersättning för äggdonation har medfört att fler människor kan bli föräldrar

Idag svarar jag tillsammans med Carl Johan Sonesson (M) och Aleksander Giwercman i dagens sydsvenskan om den oro som två forskare lyfter om att höjningen av ersättningen av äggdonation har lett till att kvinnor donerar ägg för att tjäna pengar. Ni kan läsa hela artikeln här , nedan finner ni ett utdrag från artikeln.

Mats Johansson och Nils-Eric Sahlin, docent respektive professor i medicinsk etik vid Medicinska fakulteten i Lund, skriver att handel med biologiskt material måste utredas ordentligt och nämner höjningen av ersättningen för äggdonation som ett exempel.

Skribenterna beskriver sin oro på följande sätt: "Region Skåne har rusat in i en ersättningsmodell som både före införandet och efter utvärderingen innehåller tydliga tecken på handel."

Det är anmärkningsvärt att två forskare väljer att spä på fördomar om att kvinnor donerar ägg vid offentliga kliniker i Sverige för att tjäna pengar. Inget kan vara mer fel.

De kvinnor som vill donera ägg går igenom en omfattande och påfrestande process.

För att påbörja en donation måste kvinnan först lämna infektionsprover och hormonprover. Därefter avgör en läkare, kurator och en donationskoordinator om kvinnan är lämplig att påbörja en behandling för att donera ägg.

Om kvinnan anses lämplig för donation påbörjas en stimulering av äggstockarna med hormoninjektioner. Varje dag under cirka två veckor måste kvinnan ge sig själv hormoninjektioner. När äggen blivit tillräckligt stora ger en läkare kvinnan ett ägglossningshormon. När äggen tas ut får kvinnan smärtstillande och lokalbedövning. Processen är alltså radikalt annorlunda jämfört med spermadonation, där behandlingen är smärtfri och sker förhållandevis snabbt.

Region Skåne valde att höja ersättningen för äggdonation år 2012. Orsaken var att den dåvarande ersättningen inte motsvarade äggdonatorernas kostnader för till exempel förlorad arbetsinkomst. Den låga ersättningen som fanns tidigare medförde brist på donerade ägg och innebar långa väntetider för ofrivilligt barnlösa som vill bli föräldrar.

Ersättningen höjdes från 3 000 kronor till 11 000 kronor. Summan har beräknats utifrån en svensk medelinkomst, genomsnittliga transportkostnader och bortfall av arbetsinkomst.

Höjningen har gjort att ersättningen för donation av kvinnliga könsceller idag motsvarar donation av manliga. Utifrån detta faktum borde Mats Johansson och Nils-Eric Sahlin rimligtvis även ifrågasätta motiven bakom spermadonation.

Att som de båda skribenterna jämföra äggdonation med att donera en njure för pengar är också missvisande. En kvinna respektive en man har ett stort förråd av ägg respektive spermier, njurar har de bara två. En rättvis och korrekt etisk diskussion kräver att organdonation och sperma/äggdonation inte blandas ihop.

Det är tio år sedan Sverige införde möjligheten till äggdonation. Efterfrågan på behandling är idag stor och väntetiderna varierar kraftigt över landet – de kan vara upp till tre år. Chansen att få en bebis skiljer sig alltså väsentligt beroende på om ett par bor i Malmö eller Luleå. Det är oacceptabelt och uppenbart en konsekvens av för låg ersättning till donatorer av kvinnliga könsceller.

Att inte höja ersättningen för äggdonation ökar den psykiska ohälsan bland ofrivilligt barnlösa. Många av dem söker sig utomlands till mindre utvecklade länder som inte uppfyller samma strikta krav som finns i Sverige, och ibland till en svart marknad för att få möjligheten att bli föräldrar.

Vi anser att samtliga landsting bör erbjuda äggdonatorer en högre ersättning.

Ur ett jämställdhets- och rättviseperspektiv måste ersättningen motsvara det besvär och den inkomst de äggdonerande kvinnorna tappar.